Ensamheten
Det har varit en otrygg helg, otrygg på det viset att ingenting har känts som det brukar göra.
Det har fattats något som jag inte kan sätta ord på. Jag har känt mig ensam, trots att jag varit omringad av människor. Människor som jag älskar. Trots denna gemenskap har jag känt mig tom.
Jag har velat fly iväg, jag har önskat att jag levde ett annat liv. Ett liv där jag fick börja om på nytt.
Egentligen vill jag inte fly undan människorna, utan jag vill fly undan minnena. Jag vill fly undan allt det
dåliga som en gång hänt. Jag vill göra om, jag vill göra rätt. Jag tänker inte på något specifikt ögonblick utan jag vill bara göra om allt. Är det fel att tänka så? Är det inte meningen att man ska acceptera det förflutna och gå vidare? Jag trodde att jag hade gjort det. Men återigen dyker denna ängslan upp som ett regnmoln på en klar himmel. Jag vill att någon ska se hur jag mår. Jag vill att någon ska hjälpa mig, trösta mig och berätta att allt ska bli bra. Men jag ger ingen chansen. Jag vill inte att någon ska behöva bry sig om mig. Vem har tid för mig när alla har sina egna bekymmer. Jag har kommit till en punkt då jag inte längre visar hur jag känner och hur jag mår. Jag sväljer känslorna och låter dem bilda en bultande klump i magen. En klump i magen som jag vet en dag kommer att explodera. Jag ser inte fram emot denna dag. För jag kommer inte veta hur jag ska försvara den, den där klumpen. Jag har inte mycket att vara ledsen över och ändå känner jag den här sorgen, och den här ensamheten. Ensamheten som jag inte lever i och som jag inte vill befinna mig i, men som jag ändå vill fly till. Hela tiden. Varje dag. Ensamheten är en trygghet. I umgänget med mig själv finns det ingen annan att skada, att såra, att göra besviken, än mig själv. Och mig själv bryr jag mig inte så mycket om.
Jag vill inte kalla mig olycklig, för jag har allt. Och det är därför det är så svårt att låta andra se mina känslor. Skulle någon fråga, då hade jag inte kunnat säga något. Det låter så bortskämt att säga att man känner sig ensam när man inte är ensam, fysiskt. Men i min själ är jag ensam. Jag känner mig så oerhört obeskrivligt ensam.