Yasmirah

Den underbara varma känslan som infinner sig när man blir medveten om var man befinner sig. När man ser sig omkring och inser att man sitter och pluggar med en mysig, likasinnad människa bredvid sig. Som om det vore världens självklarhet. Och i dagens läge är denna stund det mest självklara som finns. Denna medvetenhet gav mig en känsla av trygghet som jag inte känt på ett mycket bra tag.  Jag vet att jag sårat människor på vägen för att nå till denna trygghet, men inte för att jag har varit vårdslös, utan för att jag fokuserat på mig själv och vad jag behöver. Detta må vara egoistiskt, men det var en evighet sedan jag faktiskt gjorde något för min egen skull. Jag vet att många i omgivningen enbart yttrar en åsikt för att de bryr sig, men vissa saker är inte föremål för diskussionsunderlag utan snarare fakta som måste accepteras. Vissa grejer är inte menade att förklaras. Kärlek är exempelvis inte ett fenomen som behöver förklaras. Kärlek uppstår i relationen och kemin mellan människor och oftast är det enbart de inblandade som förstår och är berättigade till denna förståelse. Ingen annan har rätt att veta. Ingen annan kan förvänta sig att få veta. Jag är väldigt varsam med att vårda sådana relationer, egentligen vårdar jag alla relationer som jag trivs i. Men det är inte ofta jag trivs i en och samma relation under en längre period, utan behöver ofta en paus, ett slags miljöombyte av människor i min omgivning. Känslan av instängdhet uppstår väldigt lätt annars, och människor som är olika mig förstår inte detta. De ser det som att jag drar mig undan, vilket jag gör. Fysiskt kan jag dra mig undan, men aldrig känslomässigt. Känslorna sitter alltid kvar och för mig förändras inte en relation enbart beroende på att för lång tid har spenderats utan varandra. Äkta vänskap och äkta kärlek dör inte så lätt. Andra i min omgivning som också behöver utrymmet att röra sig fritt förstår hur jag känner, de vet att jag inte menar illa. Under de perioder då jag håller mig på avstånd klarar psyket ofta inte av när andra enträget vill att jag ska närvara. Det uppstår en slags oro inom mig som gör att jag drar mig undan ännu mer. Personer som inte förstår sig på detta beteendet tar det alltid personligt. Denna nivå av känslighet går inte hantera mitt i frustrationen som uppstått i önskan om att bara få vara med på avstånd. Det handlar aldrig om att jag inte vill vara med, utan det handlar om att jag vill vara med i lagom mängd. Jag vill fortfarande ha kontakt med dig, jag vill fortfarande skicka sms då och då. Men jag vill kanske inte längre ses varje dag, jag behöver ett ombyte. Och det behöver jag för att balansen inom mig rubbas annars. Jag har dessvärre många i min omgivning som är mina raka motsatser, den enda anledningen att vi passar ihop är för att vi mestadels kompletterar varandra. I svåra stunder blir det oturligt nog alltid problem, just på grund av våra olikheter.