Ny blogg!

Besök min nya blogg NU! --> ripens.blogg.se

I brist på förståelse

Den underbara varma känslan som infinner sig när man blir medveten om var man befinner sig. När man ser sig omkring och inser att man sitter och pluggar med en mysig, likasinnad människa bredvid sig. Som om det vore världens självklarhet. Och i dagens läge är denna stund det mest självklara som finns. Denna medvetenhet gav mig en känsla av trygghet som jag inte känt på ett mycket bra tag.  Jag vet att jag sårat människor på vägen för att nå till denna trygghet, men inte för att jag har varit vårdslös, utan för att jag fokuserat på mig själv och vad jag behöver. Detta må vara egoistiskt, men det var en evighet sedan jag faktiskt gjorde något för min egen skull. Jag vet att många i omgivningen enbart yttrar en åsikt för att de bryr sig, men vissa saker är inte föremål för diskussionsunderlag utan snarare fakta som måste accepteras. Vissa grejer är inte menade att förklaras. Kärlek är exempelvis inte ett fenomen som behöver förklaras. Kärlek uppstår i relationen och kemin mellan människor och oftast är det enbart de inblandade som förstår och är berättigade till denna förståelse. Ingen annan har rätt att veta. Ingen annan kan förvänta sig att få veta. Jag är väldigt varsam med att vårda sådana relationer, egentligen vårdar jag alla relationer som jag trivs i. Men det är inte ofta jag trivs i en och samma relation under en längre period, utan behöver ofta en paus, ett slags miljöombyte av människor i min omgivning. Känslan av instängdhet uppstår väldigt lätt annars, och människor som är olika mig förstår inte detta. De ser det som att jag drar mig undan, vilket jag gör. Fysiskt kan jag dra mig undan, men aldrig känslomässigt. Känslorna sitter alltid kvar och för mig förändras inte en relation enbart beroende på att för lång tid har spenderats utan varandra. Äkta vänskap och äkta kärlek dör inte så lätt. Andra i min omgivning som också behöver utrymmet att röra sig fritt förstår hur jag känner, de vet att jag inte menar illa. Under de perioder då jag håller mig på avstånd klarar psyket ofta inte av när andra enträget vill att jag ska närvara. Det uppstår en slags oro inom mig som gör att jag drar mig undan ännu mer. Personer som inte förstår sig på detta beteendet tar det alltid personligt. Denna nivå av känslighet går inte hantera mitt i frustrationen som uppstått i önskan om att bara få vara med på avstånd. Det handlar aldrig om att jag inte vill vara med, utan det handlar om att jag vill vara med i lagom mängd. Jag vill fortfarande ha kontakt med dig, jag vill fortfarande skicka sms då och då. Men jag vill kanske inte längre ses varje dag, jag behöver ett ombyte. Och det behöver jag för att balansen inom mig rubbas annars. Jag har dessvärre många i min omgivning som är mina raka motsatser, den enda anledningen att vi passar ihop är för att vi mestadels kompletterar varandra. I svåra stunder blir det oturligt nog alltid problem, just på grund av våra olikheter. 

Back on track

Okej, nu tänkte jag börja skriva igen efter en extremt lång paus. Jag har inte riktigt haft tiden eller lusten att skriva här inne, inte för att jag har någon att ursäkta mig till då jag inte tror att det finns en enda själ som läser den här bloggen haha. Jag sitter och skriver på en hemtenta, förmodligen den nästsista hemtentan jag skriver på ett x antal år. Jag kan inte förstå att jag efter den 15 Januari är färdig, jag tar examen, JAG blir socionom. Herregud, vilken känsla. Jag har märkt en tendens i att jag alltid får igång mitt privata skrivande i perioder då jag skriver tentor, en av anledningarna till detta är förmodligen att jag hittar ursäkter att slippa undan pluggandet, en annan anledning är att jag då sitter mycket framför datorn och helt plötsligt upptäcker lusten att skriva igen. Jag ÄLSKAR att skriva. När jag var liten var min högsta dröm att bli författare, följt av bibliotikarie, skådespelerska och arkeolog eller historiker, att jobba på museum var också en dröm. Någonstans inom mig finns fortfarande dessa flickdrömmar och vilar, men precis som allt annat så förblir de bara orörda drömmar. Jag gör inte så mycket ansträngningar för att förverkliga dem heller. Det är väl så det ska vara, antar jag. 
 
I mitt huvud idag cirkulerar så mycket tankar, tankar om morden i Trollhättan, tankarna går till alla drabbades anhöriga, tankarna går också till att undra vart vårt samhälle är på väg. De kalla kårarna som rinner längs ryggraden när jag inser att det är verklighet, att människor faktiskt är kapabla att göra sådant. Inte för att jag är naiv, jag har varit medveten om detta alldeles för länge. Det handlar snarare om att det plötsligt känns väldigt nära. Jag är rädd, inte för min egen skull, utan för andras skull. Jag tänker, händer något sådant mig så är det meningen att det skulle hända. Men av samma anledning är jag rädd att det ska hända någon i min närhet, och det kan jag inte acceptera. Ska sluta tänka på allt elände nu. Händer det så händer det. Det jag ska tänka på är att helt enkelt ge kärlek till de jag älskar, man vet aldrig när det är för sent.