I brist på förståelse

Den underbara varma känslan som infinner sig när man blir medveten om var man befinner sig. När man ser sig omkring och inser att man sitter och pluggar med en mysig, likasinnad människa bredvid sig. Som om det vore världens självklarhet. Och i dagens läge är denna stund det mest självklara som finns. Denna medvetenhet gav mig en känsla av trygghet som jag inte känt på ett mycket bra tag.  Jag vet att jag sårat människor på vägen för att nå till denna trygghet, men inte för att jag har varit vårdslös, utan för att jag fokuserat på mig själv och vad jag behöver. Detta må vara egoistiskt, men det var en evighet sedan jag faktiskt gjorde något för min egen skull. Jag vet att många i omgivningen enbart yttrar en åsikt för att de bryr sig, men vissa saker är inte föremål för diskussionsunderlag utan snarare fakta som måste accepteras. Vissa grejer är inte menade att förklaras. Kärlek är exempelvis inte ett fenomen som behöver förklaras. Kärlek uppstår i relationen och kemin mellan människor och oftast är det enbart de inblandade som förstår och är berättigade till denna förståelse. Ingen annan har rätt att veta. Ingen annan kan förvänta sig att få veta. Jag är väldigt varsam med att vårda sådana relationer, egentligen vårdar jag alla relationer som jag trivs i. Men det är inte ofta jag trivs i en och samma relation under en längre period, utan behöver ofta en paus, ett slags miljöombyte av människor i min omgivning. Känslan av instängdhet uppstår väldigt lätt annars, och människor som är olika mig förstår inte detta. De ser det som att jag drar mig undan, vilket jag gör. Fysiskt kan jag dra mig undan, men aldrig känslomässigt. Känslorna sitter alltid kvar och för mig förändras inte en relation enbart beroende på att för lång tid har spenderats utan varandra. Äkta vänskap och äkta kärlek dör inte så lätt. Andra i min omgivning som också behöver utrymmet att röra sig fritt förstår hur jag känner, de vet att jag inte menar illa. Under de perioder då jag håller mig på avstånd klarar psyket ofta inte av när andra enträget vill att jag ska närvara. Det uppstår en slags oro inom mig som gör att jag drar mig undan ännu mer. Personer som inte förstår sig på detta beteendet tar det alltid personligt. Denna nivå av känslighet går inte hantera mitt i frustrationen som uppstått i önskan om att bara få vara med på avstånd. Det handlar aldrig om att jag inte vill vara med, utan det handlar om att jag vill vara med i lagom mängd. Jag vill fortfarande ha kontakt med dig, jag vill fortfarande skicka sms då och då. Men jag vill kanske inte längre ses varje dag, jag behöver ett ombyte. Och det behöver jag för att balansen inom mig rubbas annars. Jag har dessvärre många i min omgivning som är mina raka motsatser, den enda anledningen att vi passar ihop är för att vi mestadels kompletterar varandra. I svåra stunder blir det oturligt nog alltid problem, just på grund av våra olikheter. 

Att vara eller inte vara,

Är det inte konstigt hur man förmedlar olika bilder av sig själv inför olika människor? Det finns vissa saker jag väljer att exponera på sociala medier och andra saker jag väljer att visa i verkliga livet. Tänk hur mycket dessa olika bilder jag förmedlar bidrar till andras uppfattning om mig. Under den senaste tiden har exponeringen av mig själv på sociala medier handlat om att visa en så snygg sida av mig själv som möjligt. Något jag gjort medvetet för att få den uppmärksamhet jag så hemskt gärna velat ha och nästintill behövt för att må bra. Denna ständiga utseendefixering har dock gjort mig uttråkad då jag vet att utsidan inte spelar stor roll om insidan är kaos. På jobbet utstrålar jag en annan bild av mig själv, där vill jag visa att jag är människa, att jag är professionell, men samtidigt ung och sårbar. Trots att många av mina arbetskollegor följer mig på diverse sociala appar så visar jag den professionella sidan av mig på jobb och den mindre professionella sidan på sociala medier. Jag är medveten om att folk ser båda sidorna av mig, och jag vet att det gör dem förvirrade. Vid närmare eftertanke har jag nu kommit fram till att det är jag som i själva verket är förvirrad. Den konstanta jakten på uppmärksamhet har gjort mig galen, jag har förlorat mig själv i all utseendehets. Var är den ödmjuka, glada och öppna Yasmine? Jag förstår att den inte behöver synas i alla sammanhang, men just nu känner jag att den inte förmedlas överhuvudtaget. Varken framför vänner och familj och inte heller framför kollegor. Går det verkligen att styra vem man är? Är det man väljer att förmedla en del av en själv? Eller är det bara ännu en manipulation? Ett försök att bli någon man önskar att vara men som man inte är?

Splitter

Nu är det nära slutet, uppsatsen måste bli klar typ imorgon. ÄR PANIKSLAGEN.
Har så mycket i tankarna just nu att jag har så svårt att fokusera. Vad ska jag ta mig till? 
Jag känner mig så ledsen just nu, förmodligen på grund av stress men också för att jag helt enkelt har fastnat i vissa tankar. Gör mig hel. Jag är så halv. Jag orkar inte ens skriva något. Hade i alla fall en mysig dag med mina systrar på stan idag. Handlade smink åt min syster som hon ska ha på balen. Sjukt att hon tar studenten och ännu sjukare att det var FEM år sedan jag tog studenten. Herregud. Ska hoppa in i uppsatsen nu. Vill egentligen inte, men jag måste.