När dagen kommer,

Imorgon är sista heldagen för oss att kötta uppsatsen sen har vi bestämt att vi ska lämna in på Onsdag, förmodligen ska vi fokusera på formalian på Onsdag och sen skriva ut och lämna in. Jag vill bara spola fram tiden så jag kan känna lättnaden. Åh, vad jag ska njuta när jag är klar.
Detta är vad jag kommer spendera tiden med när uppsatsen är inlämnad:
 
- Kolla på alla serier jag missat
- Läsa alla mina nya böcker jag inte läst än
- Träna, inte bara gym och zumba utan även andra sjuka klasser jag ska testa i sommar, typ booty camp (!!)
- Unna mig en massage på salong
- Simma, bada bubbelpool och basta
- Gå på bio!!
- Ha hemmaspa för mig själv minst en gång i veckan
- Städa och laga god mat så ofta jag kan
- Gå sköna promenader
- SOVA mer än 5 h per natt
- Fixa naglarna på salong varje månad, har redan gjort det denna månad. Sicken lyxkänsla!!
 
 

Splitter

Nu är det nära slutet, uppsatsen måste bli klar typ imorgon. ÄR PANIKSLAGEN.
Har så mycket i tankarna just nu att jag har så svårt att fokusera. Vad ska jag ta mig till? 
Jag känner mig så ledsen just nu, förmodligen på grund av stress men också för att jag helt enkelt har fastnat i vissa tankar. Gör mig hel. Jag är så halv. Jag orkar inte ens skriva något. Hade i alla fall en mysig dag med mina systrar på stan idag. Handlade smink åt min syster som hon ska ha på balen. Sjukt att hon tar studenten och ännu sjukare att det var FEM år sedan jag tog studenten. Herregud. Ska hoppa in i uppsatsen nu. Vill egentligen inte, men jag måste.

Ensam är inte stark

Jag vaknade arg idag, ilskan förvandlades till tårar då jag plötsligt blev ledsen. Sorgen blev till likgiltighet för nu bryr jag mig inte om vad jag känner längre. Hade så jobbiga drömmar. De spelade verkligen min hjärna ett spratt, då jag för en sekund vaknade och trodde att jag levde i det förflutna. Fyfan vad jag saknar vissa saker. Varje dag är en bearbetningsprocess, och jag antar att sådant kommer i vågor. Ibland mår jag toppen, jag går vidare och jag ser en framtid och ibland känns allting tvärtom. Jag kommer aldrig få tillbaka det som det en gång var. Och helt ärligt så tror jag aldrig dessa relationer jag förlorat med alla dessa människor någonsin kommer bli bättre än vad det en gång var. Vi befinner oss på ett annat plan nu. Och jag har inte varit tillräckligt stark för att ställa allt till rätta. Helt ärligt tror jag att det är för mycket att begära från en ensam individ. Usch, jag blir så irriterad när jag tänker på vissa grejer. Hur vissa tydligt visar sin osmak för mig och hur de tydligt vill motarbeta mig. De som en gång betydde lika mycket som familj för mig är idag bara luft. Vissa har jag inte sett på ett halvår, och just nu önskar jag att aldrig någonsin behöva träffa dem. Dessvärre kommer jag vara tvungen att se dem på det kommande brölloppet. Och jag fasar så mycket inför det. Hade gärna dött nu. Snälla gud.