Ny blogg!

Besök min nya blogg NU! --> ripens.blogg.se

Back on track

Okej, nu tänkte jag börja skriva igen efter en extremt lång paus. Jag har inte riktigt haft tiden eller lusten att skriva här inne, inte för att jag har någon att ursäkta mig till då jag inte tror att det finns en enda själ som läser den här bloggen haha. Jag sitter och skriver på en hemtenta, förmodligen den nästsista hemtentan jag skriver på ett x antal år. Jag kan inte förstå att jag efter den 15 Januari är färdig, jag tar examen, JAG blir socionom. Herregud, vilken känsla. Jag har märkt en tendens i att jag alltid får igång mitt privata skrivande i perioder då jag skriver tentor, en av anledningarna till detta är förmodligen att jag hittar ursäkter att slippa undan pluggandet, en annan anledning är att jag då sitter mycket framför datorn och helt plötsligt upptäcker lusten att skriva igen. Jag ÄLSKAR att skriva. När jag var liten var min högsta dröm att bli författare, följt av bibliotikarie, skådespelerska och arkeolog eller historiker, att jobba på museum var också en dröm. Någonstans inom mig finns fortfarande dessa flickdrömmar och vilar, men precis som allt annat så förblir de bara orörda drömmar. Jag gör inte så mycket ansträngningar för att förverkliga dem heller. Det är väl så det ska vara, antar jag. 
 
I mitt huvud idag cirkulerar så mycket tankar, tankar om morden i Trollhättan, tankarna går till alla drabbades anhöriga, tankarna går också till att undra vart vårt samhälle är på väg. De kalla kårarna som rinner längs ryggraden när jag inser att det är verklighet, att människor faktiskt är kapabla att göra sådant. Inte för att jag är naiv, jag har varit medveten om detta alldeles för länge. Det handlar snarare om att det plötsligt känns väldigt nära. Jag är rädd, inte för min egen skull, utan för andras skull. Jag tänker, händer något sådant mig så är det meningen att det skulle hända. Men av samma anledning är jag rädd att det ska hända någon i min närhet, och det kan jag inte acceptera. Ska sluta tänka på allt elände nu. Händer det så händer det. Det jag ska tänka på är att helt enkelt ge kärlek till de jag älskar, man vet aldrig när det är för sent.
 
 

22 Juni?!

22 Juni! 22 Juni???! Herregud, vad tiden flög förbi. Så mycket som hänt, så många nya ansikten jag mött. Så många gamla ansikten jag knappt sett. Allt har börjat landa nu, jag börjar känna mig hemma i det liv jag har skapat för mig själv. Jag känner mig dessutom väldigt lugn och avslappnad för en gångs skull. Detta kan bero på att skolan är över, åtminstone för två månader till framöver! Och det faktum att vi fick godkänt på vår kandidatuppsats har nog en stor påverkansfaktor. Jag känner mig så lättad, så lycklig. Nu kan jag äntligen spendera tid på annat. Typ läsa en bok. Ska börja med Paulo Coelhos Valkyriorna, så kanske jag får igång mitt läsminne igen. Vill göra läsningen till en rutin. Sätter igång nu. Tills dess, bjuder jag på en bild från midsommar.