Tankar om det liv som passerat

Ibland, eller rätt så ofta kan jag känna mig trött på min omgivning. Jag kan känna mig trött på att alltid vara den som ställer upp, alltid vara den som håller i ställningarna och alltid vara den som ska vara den lugna. Någon gång brister detta, någon gång får jag utbrott som jag inte kan kontrollera. Jag exploderar! Och i detta ögonblick stirrar omgivningen på mig med förvirrade blickar. Vad hände?
 
Jag har i hela mitt liv varit den som tar mycket ansvar, i alla fall i min familj. Denna roll passar inte mig särskilt bra, för den gör mig omotiverad, deprimerad och arg. Eller kanske beror dessa känslor på det faktum att jag sällan och nästintill aldrig får någon som helst uppskattning tillbaka för allt det slit jag lagt ner på andras skit. I min familj och säkert i många andras, ses det som en självklarhet att ställa upp i storm och solsken, när man har tid och framförallt när man INTE har tid. Självklart, tänker de flesta. Självklart ska man ställa upp för sin familj. Absolut säger jag. Men vad hände med de i familjen som aldrig ställer upp, de som intagit en annan roll i familjen och har en annan position? De som inte bryr sig så jäkla mycket om pappa är förtvivlad eller inte? Förmodligen bryr de sig, men de har i alla fall ingen tendens att visa det! Slipper de bara undan? Har de varit oengagerade en gång så får dem för alltid gå fria?!? Kan det ha att göra med att jag är äldst och de andra är yngre? Eller har det att göra med personlighet och uppfostran? 
 
Jag säger bara som ett tips till alla som någon gång får för sig att läsa det här. Skaffa inte barn. Haha, skoja! Men nej, seriöst, skaffa inte många barn. Speciellt om ni vill att alla barn ska känna att de fått en rättvis uppväxt. Sex barn i en familj, kan knappast ha behandlats lika. Bara för att jag hade en tendens att visa mig stark framför mina föräldrar i deras konstanta högljudda inkompetenta hektiska diskussioner. Bara för att jag inte ansågs vara tillräckligt vuxen för att förstå vad de pratade om. Bara för att jag faktiskt förstod varenda ord och gjorde mitt bästa för att skydda mina syskon från vad jag kände var universums ondska så har jag fått lida så jäkla hårt för det här.
 
Jag har sagt förlåt flera gånger till mina föräldrar för mitt hejdlösa, respektlösa beteende i min unga tonår. Jag har sagt förlåt ännu fler gånger till mina syskon för alla elaka infall jag fick emellanåt, då jag t.ex. låtsades inte bry mig om dem när jag såg dem på skolgården eller när jag hatade mitt liv för att jag alltid var tvungen att hämta dem efter skolan när jag egentligen ville vara med mina kompisar. Det var ju absolut inte deras fel Men då, kändes det så jobbigt, så orättvist. Än idag känner jag skuldkänslor för allt. Även för sådant jag gjorde när jag var 12 år. Jag var rena barnet, om jag refererar till hur mina syskon var/är vid 12 årsålder, men ändå ser jag tillbaka på mig själv som att jag var halvt vuxen redan vid denna ålder. Jag kan fortfarande gråta över hur taskig jag var mot min bror, som jag älskat och skyddat sedan han föddes, två år in i mitt liv. Jag var så taskig att han helt enkelt gled ifrån mig. Jag knuffade bort honom från mitt liv när jag var 15 år och befann i mitt livskris. Jag vet av ren erfarenhet nu i efterhand att jag led av depression från det att jag var 15 år och skulle börja gymnasiet till det att jag började 3:an och skulle fylla 18. Det är egentligen fantastiskt hur jag lyckades gå ut med så bra betyg ändå?
 
Fortsättning följer..